Tre veckor efter skilsmässan fick Annika ett vykort utan avsändare. På framsidan syntes en gul trästuga bland äppelträd. På baksidan stod bara:
“Lotten är ledig på söndag. Ta med termos.”
Annika kände igen sin före detta svärfars kantiga handstil.
Hon hade bott med Mats i tjugofyra år i ett radhus utanför Örebro. När äktenskapet tog slut blev hon den som flyttade. Mats hade ärvt huset före bröllopet och påminde henne om det först när hon bad om tid att hitta en bostad.
Annika arbetade i hemtjänsten. Hon hyrde en liten etta nära järnvägen och försökte vänja sig vid att inte längre ha en trädgård.
Det var trädgården hon saknade mest.
Hon brukade odla tomater, vinbär och luktärter. Mats klagade på jord i hallen och krukor i fönstren, men åt gärna sylten och tog emot beröm när gästerna beundrade rabatterna.
På söndagen cyklade Annika till koloniföreningen vid Svartån.
Där satt hennes före detta svärfar Lennart på en bänk. Framför honom stod stuga nummer sjutton.
— Den är inte min, sa Annika.
— Nej. Den är föreningens. Men kontraktet kan bli ditt.
Lennart hade stått i kö i flera år. Han var sjuttioåtta och orkade inte längre sköta lotten. I stället för att lämna den vidare till Mats hade han rekommenderat Annika.
— Han är din son.
— Han tycker inte om att odla.
— Det här handlar inte om odling.
Lennart skruvade av locket på termosen.
— Nej.
Under äktenskapet hade Annika ofta upplevt att Lennart höll med sin son genom att vara tyst. När Mats skämtade om hennes låga lön skrattade han inte, men protesterade heller inte. När Mats bestämde över semestrar och pengar gick Lennart ut i garaget.
Nu ville han plötsligt hjälpa.
— Varför sa du aldrig något? frågade Annika.
Lennart såg på sina händer.
— Jag trodde att ett äktenskap var något två vuxna fick lösa själva.
— Bekvämt.
— Ja.
Han berättade att hans egen hustru hade levt på samma sätt. Hon hade anpassat sig, hållit ordning och undvikit bråk. När hon dog insåg Lennart att han knappt visste vilka planer hon hade avstått från.
— Jag såg samma sak hända igen, sa han. — Och gjorde ingenting.
Annika ville inte bli en del av hans sena försök att sona sitt samvete. Men lotten var ingen gåva. Hon skulle betala avgiften, följa reglerna och ta över arbetet.
Hon tackade ja.
Stugan behövde målas. Taket läckte och jorden var full av kirskål. Annika började med en bädd i taget. På kvällarna efter arbetet satt hon på trappan med kaffe och hörde tågen på avstånd.
Mats fick veta det genom föreningen.
Han kom dit i april.
— Pappa lovade att jag skulle få ta över när jag ville.
Lennart stod bredvid vedboden.
— Det lovade jag aldrig.
— Det borde stanna i familjen.
Annika reste sig från rabatten.
— Jag var familj i tjugofyra år när det passade er. Nu är jag tydligen utomstående när något har värde.
Mats sa att hon spelade offer. Lennart avbröt honom.
— Hon arbetade i din trädgård i mer än två decennier. Du kallade det hennes hobby när det behövde göras och vår trädgård när någon berömde den.
Mats stirrade på sin far.
Det var första gången Lennart sa emot honom inför Annika.
Mats gick därifrån utan att ta avsked.
Under sommaren började Annika sälja små buketter och sylt på koloniföreningens marknad. Hon blev inte rik, men hon lärde känna människor som frågade vad hon ville odla i stället för vad någon annan behövde av henne.
Lennart kom ibland förbi. Han gav inga råd om hon inte bad om dem.
En septemberkväll satt de på bänken medan äpplena föll mjukt i gräset.
— Förlåter du mig? frågade han.
Annika funderade.
— Jag kan dricka kaffe med dig.
Lennart nickade.
Det var inte samma sak som förlåtelse. Men det var ärligt, och efter ett långt äktenskap fullt av artiga lögner betydde ärlighet mer.