— Vill du ha te? — frågade konduktören och räckte fram en pappersmugg.
Nattåget från Stockholm mot Umeå rullade genom mörkret. I vagnen luktade det kaffe, smörgåsar och blöta jackor. Folk hade börjat tystna. Någon läste, någon sov redan med mössan över ögonen.
Vid Sundsvall klev ett ungt par på.
Hon bar en tunn klänning och såg ut att ha gråtit hela dagen. Han hade två väskor och en mjuk transportbur. Inifrån den kom ett tydligt:
— Mjau.
Konduktören stannade.
— Vad har ni där?
— Personliga saker — sa killen.
— Personliga saker jamar inte.
Tjejen höll buren tätare mot sig.
— Det är vår katt, Morris. Vi blev av med rummet i dag. Hyresvärden sa att katten måste bort. Vi åker till min mormor utanför Skellefteå.
— Utan rätt bokning kan jag inte bara låta det passera.
— Snälla — sa hon. — Vi har ingen annanstans att ta vägen.
Vagnen började viska. En äldre kvinna muttrade om regler. En man i arbetskläder sa:
— Det är natt. Man slänger inte av folk för en katt.
Jag såg hur tjejen höll buren som om hela hennes trygghet fanns där inne. Jag mindes när jag en gång reste med min sjuka katt och en främling hjälpte mig när reglerna höll på att vinna över hjärtat.
— Kan de inte få sitta längst bort? — frågade jag. — Vi hjälps åt om det behövs.
Just då gav dragkedjan efter.
Ett rött huvud dök upp. En tass. Sedan for katten ut.
— Morris!
Kaoset var omedelbart. Katten sprang under säten, hoppade över en väska, välte en vattenflaska och fick halva vagnen att dra upp fötterna. Konduktören suckade högt.
Till slut hoppade Morris upp på överslafen hos en man som legat tyst med ansiktet mot väggen hela resan.
Alla stannade.
Mannen vände sig långsamt. Han hade ett smalt, trött ansikte och ögon som såg ut att ha varit vakna för länge. Katten satte sig bredvid honom och började tvätta sig.
— Jag tar honom — sa killen.
— Låt honom vara — sa mannen.
Han strök försiktigt katten över ryggen.
— Min fru hade en röd katt. Sigge. Efter att hon dog försvann han. Jag trodde inte djur kunde sakna så där. Men kanske kan de det bättre än vi.
Ingen sa något.
Mannen såg på konduktören.
— Jag betalar vad som krävs. Men låt dem åka. Inte ska de stå på en perrong i natt.
Konduktören tittade på katten, på paret, på mannen. Till slut sa han:
— Katten stannar i buren. Eller hos honom, om han ligger still. Och ni ordnar papper när ni är framme.
Den äldre kvinnan plockade fram lite skinka.
— Men han ska inte sova hos mig.
Någon hittade snöre till dragkedjan. Någon annan gav en filt. Vagnen mjuknade, människa för människa.
Morris sov hos mannen till morgonen. Mannen hade handen på katten hela tiden, som om han höll fast vid något han inte visste att han saknade.
Innan han klev av gav han paret sitt nummer.
— Om mormor inte kan ha honom, ring mig. Mitt hus är för tyst.
Tjejen log genom tårar.
— Han kanske visste det.
När tåget rullade vidare sa konduktören strängt:
— Nästa gång bokar ni rätt.
Sedan log han.
— Men katten har bra omdöme.
Den natten lärde en hel vagn sig att regler behövs för resor.
Men nåd behövs för människor.