Jag ställde tallriken med köttbullar och potatismos framför honom – precis som jag gjort varje torsdag i fyrtio år – och sjönk ner på stolen mittemot. Mina ben var tunga efter dammsugning och fönsterputs, men något annat värkte också. Kanske var det bara tystnaden i rummet som kändes annorlunda.
Han petade lite i moset, sköt tallriken ifrån sig och sa: "Jag måste få säga en sak."
Jag såg på honom. Han hade på sig den slitna blå skjortan jag lagat ärmen på två gånger och såg plötsligt ut som en främling.
"Du är som mina gamla tofflor," fortsatte han och lutade sig tillbaka. "Bekväma, praktiska, men inte direkt snygga. Jag tänker att vi gör något åt det. Vi blir grannar istället för ett par."
Jag förstod först inte. Tofflor. Grannar. Sedan sjönk orden in som en sten i magen.
"Vad menar du?" fick jag ur mig.
"Att vi lever ihop, men var och en sköter sitt. Du lagar fortfarande mat och håller ordning här hemma, det är du ju bra på. Men inget mer trams med ömhet eller känslor. Vi är för gamla för sådant."
Han log som om han just föreslagit en ny tv-kanal. Utanför fönstret rasslade en spårvagn förbi – den där gamla linje 7 som gått genom Majorna sedan innan vi flyttade hit. En duva pickade på fönsterblecket, som alltid vid den här tiden. Han noterade den inte.
"Du menar att jag ska fortsätta städa, tvätta och laga mat åt dig, men utan att få ett tack eller ens en kram?"
"Du överdriver. Jag ger dig ju tak över huvudet. Det är väl tack nog? Du kan väl i alla fall försöka se lite fräschare ut ibland? Grannen på tredje våningen, hon är ju sextiofem men klär sig som en dam."
Grannen på tredje våningen. Den nyblivna änkan med minkpäls och ingen aning om hur man får en tvättmaskin att sluta låta som en helikopter. Jag sa inget.
Jag reste mig, tog min egen tallrik och ställde den i diskhon. "Jag ska ta en promenad."
"Vänta, middagen…"
"Den står framför dig."
Jag gick ut i hallen, drog på mig jackan och hörde fortfarande hans röst bakom mig: "Var inte barnslig nu."
Ute blåste en fuktig vind från Älvsborgsbron. Jag satte mig på en bänk vid vattnet och såg en färja lägga ut mot Lindholmen. Måsarna skränade. Jag ringde min son i Göteborg, men när han svarade "Hej mamma, allt bra?" sa jag bara "Jag ville höra din röst." Vi pratade om hans jobb på Volvo, om barnbarnens simskola, om hans frus nya tjänst på ett ingenjörsföretag. Jag berättade ingenting.
När jag kom hem satt han framför TV:n och tittade på en repris av "På spåret".
"Fanns det någon kaka?" frågade han utan att vända sig om.
"Nej."
Nästa morgon steg jag upp klockan sex, drack mitt kaffe ensam och lät hans frukosttallrik stå orörd i skåpet. Klockan sju kom han in, fortfarande i den fläckiga morgonrocken.
"Var är äggen?"
"I kylen. Stek dem själv."
Han stirrade. "Vad är det här?"
"Du ville leva som grannar. Grannar lagar inte frukost åt varandra."
Han fumlade med stekpannan, spräckte två ägg direkt på plattan och svor. Jag satt kvar med min kaffekopp, såg ut genom fönstret och noterade att duvan fortfarande satt kvar. Han slet åt sig en tallrik, brände sig på handtaget och slängde ner den igen.
"Jag ska nog gå och handla," sa jag, reste mig och lämnade köket. Hans äggpanna med fastbrända rester fick stå.
Jag åkte till Frölunda Torg. Inte för att handla mat – den här gången gick jag in på KappAhl och köpte ett par mörka jeans, en grå kofta och ett ansiktskräm på Apoteket. Kassörskan, en ung kvinna med slöja, log och sa: "Det blir 2.750 kronor." Nästan halva pensionen. Jag svepte kortet.
På kvällen satt jag vid köksbordet i de nya kläderna och skrev en lista – inte över inköp, utan över allt jag gjort för honom varje dag i fyrtio år. Frukost, städning, tvätt, strykning, handling, middagar, pappersarbete, presentinköp till hans släktingar. Listan fyllde två sidor. Längst ner ritade jag ett streck och skrev: GRANNAR.
När han kom hem från sin deltidstjänst på postterminalen och såg det tomma bordet, fräste han: "Var är maten?"
Jag sköt över listan. "Läs."
Han läste tyst. "Vad är det här?"
"En inventering. Jag har precis insett att jag inte är din fru. Jag är din obetalda hushållerska. Men en granne gör inte sådant gratis."
Han satte sig, trummade med fingrarna. "Okej, jag kanske uttryckte mig klumpigt. Men du kan väl inte mena allvar…"
"Hur mycket tycker du en städhjälp kostar i månaden? Fyra tusen? Fem? Jag har aldrig fått ett öre."
"Du får ju tak över huvudet."
"Som jag slitit för lika mycket som du. Ska vi sälja lägenheten och dela på pengarna, så får var och en hyra eget?"
Han tappade andan. "Du är inte klok."
"Jo. Nu är jag klok för första gången på länge."
Nästa dag gick jag till Majornas bibliotek och anmälde mig till en datakurs för seniorer. Läraren, en skäggig man i fyrtioårsåldern vid namn David, visade hur man öppnar en e-post och söker på nätet. Jag antecknade allt i ett kollegieblock med hård pärm.
En eftermiddag, efter kursen, satt jag kvar i läsesalen och ritade upp ett dokument på en av bibliotekets datorer. "GRANNSKAPSAVTAL" skrev jag med versaler. Under stod det: "Från och med 1 mars betalar Lars Johansson 4.000 kronor i månaden till hushållets gemensamma konto för inköp av sin egen mat och hushållsartiklar. Matinköp och matlagning sköts separat. Städning av gemensamma ytor delas lika. Tvätt och klädvård ansvarar var och en för själv."
Jag printade ut två kopior. Papperet luktade svagt av tonern.
Samma kväll lade jag avtalet framför honom tillsammans med en bläckpenna.
"Vad är det här?" Han stirrade på rubriken.
"Vårt grannavtal. Du får gärna läsa igenom innan du skriver på."
Han skrattade till, ett kort, hårt skratt. "Du är allvarlig."
"Aldrig varit allvarligare. Skriv på, så kan vi fortsätta bo under samma tak. Annars ringer jag mäklaren."
Han läste, tystnade, läste igen. Så grep han pennan och skrev under med spretig handstil. Linjen under hans namn var lite sned. Jag tog det ena exemplaret och lade det i en mapp märkt "Hushåll".
"Bra. Då är vi överens."
Veckorna som följde var märkliga. Han brände vid grytor, glömde köpa toalettpapper och satt ofta i vardagsrummet och stirrade ut i luften. Jag skötte min kurs, köpte en begagnad laptop på Blocket och lärde mig ringsignalen på Skype.
En kväll kom jag hem tidigare än vanligt. Ytterdörren var olåst. Inifrån vardagsrummet hörde jag hans röst i telefon.
"… nej, jag fattar ingenting. Hon bara förändrades över en natt. Förut gjorde hon allt, nu får jag betala för min egen mat som om vi vore inneboende."
Ett skratt i luren. Han fortsatte: "Men jag saknar henne. Inte maten, fattar du väl. Henne. Fan också."
Jag knuffade upp dörren och sa med hög röst: "Jag är hemma."
Han ryckte till, slängde på luren och blev röd om kinderna. Jag log, ställde ifrån mig väskan och gick ut i köket utan att säga något mer.
Samma natt satt jag uppe länge och tänkte på hans ord. Saknade henne. Inte maten.
Två dagar senare knackade han på sovrumsdörren och väntade på svar – något han aldrig gjort förut.
"Kom in."
Han satte sig på sängkanten. Händerna darrade lätt.
"Jag har tänkt," sa han tyst. "Jag… jag var en idiot. Du är inga tofflor. Du är den enda som någonsin stått ut med mig. Men när du slutade finnas där – jag menar på riktigt – då blev allting tomt."
Jag lade ifrån mig boken jag höll i. "Det är din egen tomhet, Lars. Inte min."
"Jag vet. Jag är sextiofem och kan knappt koka potatis. Jag har aldrig lärt mig leva utan dig."
"Kanske dags nu då."
Han svalde. "Kan vi inte börja om? Jag ska laga min egen mat, städa efter mig, allt det där. Men kan vi äta tillsammans ibland? Prata? Jag lovar att aldrig mera kalla dig… det där."
Jag såg länge på honom. En duvunge hade börjat flaxa på fönsterblecket bredvid den gamla duvan.
"Avtalet ligger kvar i mappen," sa jag. "Jag vill inte riva det. Men vi kan prova att äta ihop på torsdagar. Du lagar udda veckor, jag jämna."
Ett snett leende drog över hans ansikte. "Okej."
Den första torsdagen brände han köttbullarna. Vi skrattade, och jag åt upp varenda en.
I dag, ett halvår senare, sitter jag på vår inglasade balkong och planterar pelargoner. Han kommer ut med två koppar kaffe, ställer dem på bordet och säger: "Jag tog lite kanel på min, hoppas det inte stör."
Jag ser ut över taken i Majorna, mot Masthuggskyrkan. I byrålådan innanför ligger grannavtalet kvar, med hans underskrift lite sned. Det får ligga.
Jag är fortfarande ingen toffla. Och det kommer jag aldrig att bli igen.
