Gunnar vaknade kvart i sex, som han gjort varje morgon sedan mars förra året. Elementet under fönstret var iskallt. Han lade handflatan mot den vita plåten, höll kvar ett ögonblick och drog sedan åt sig fingrarna. Klockan åtta ringde Per, en gammal arbetskamrat från gjuteriet som han hade dragit ritningar med en hel vinter nittonhundranittiofyra. De hade inte setts på månader.
— Tja, lyssna nu. Britt utanför Knivsta har en kull schäfervalpar. Fina grejer, pappan är utställningsmeriterad. Häng med, så åker vi och tittar.
— Jag vet inte, Per. Det är inget för mig.
— Äh, kom igen nu. Du har ju inte varit utanför dörren på hela vintern. Jag plockar upp dig om fyrtio minuter.
Gunnar satt kvar vid köksbordet. Ena stolsbenet gnisslade svagt mot plastmattan; han hade tänkt dra åt skruven redan förra hösten. Utanför fönstret hängde en rå dimma över gården. Han tittade på sin kaffekopp, på telefonen, på elementet.
— Hämta mig vid porten, sa han.
Britt bodde i ett rött trähus med vita knutar, omgivet av en igenväxt äppelträdgård. När Gunnar och Per klev ur bilen hördes genast ett dovt skall från hundgården bakom huset. Luften luktade våt jord, hundfoder och svagt av cigarettrök – Britt stod på farstukvisten med en cigg i mungipan och en sliten fleecetröja.
Hon visade dem runt knuten. I en stor inhägnad låg tikens valplåda, fylld med kutterspån och tidningspapper. Schäfertiken reste sig långsamt, en tung kropp med hängande juver, och betraktade Gunnar med trötta, mörka ögon. Fem valpar vällde fram under hennes buk: runda, gråbruna med mjuka tassar och blåtonade valpögon. De buffade varandra, pep, välte omkring.
Men den sjätte satt för sig själv i ena hörnet av inhägnaden, bakom en uppochnedvänd plasthink. Ena örat vek sig inåt som ett tillknycklat papper som aldrig blivit slätat. Pälsen stack åt alla håll, och på ena flanken lyste en kal, rosa fläck där det nästan inte växte något hår. När Britt öppnade grinden kom de fem fram och nosade; den sjätte rörde sig inte, bara vände på huvudet.
— Här har vi en fin hanvalp, sa Britt och lyfte upp den största. — Kraftig benstomme. Frisk och stark, och stamtavlan är ren. Titta bara.
Gunnar skakade på huvudet och pekade mot hörnet.
— Jag tar den där.
Britt drog ett bloss och bytte en snabb blick med Per.
— Den skulle jag inte rekommendera. Den är klen, svag i växten. I varje kull finns det alltid en som inte blir vad den ska. Ta den här i stället, med de fina öronen.
— Den där, sa Gunnar igen.
Per ryckte på axlarna. Britt suckade, gick bort till hörnet och lyfte upp valpen med ett fast grepp. Valpen var lätt, nästan som en bulle, och luktade spån och mjölk. Gunnar öppnade sin täckjacka och stack in den lilla kroppen innanför fodret. En varm, darrande klump tryckte sig mot hans revben. Han höll ena handen under tyget och drog igen dragkedjan.
I bilen på vägen tillbaka mot Uppsala satt Per tyst en lång stund. Sedan sa han:
— Varför tog du just den? Den var ju…
Per letade efter ordet.
— Oansenlig?
Gunnar svarade inte.
Valpen klev in i lägenheten på ostadiga ben. Den nosade på hallmattan, stannade vid tröskeln till köket, lufsade fram till kylskåpet och sniffade på den kala metallisten. Gunnar stod i dörröppningen och såg på hur ett främmande liv rörde sig genom hans hem.
Han öppnade köksskåpet. Där stod två tallrikar, en mugg och ett glas. Inga hundskålar. Han tog ett gammalt emaljfat med naggad kant – ett blekt blåbärsmönster längs kanten – och sköljde det under kranen. Vattnet rann länge genom det dammiga nedre lagret innan det blev klart. Han fyllde fatet och ställde det på golvet. Valpen drack, smackande, med tungan som plaskade.
Kylskåpet var nästan tomt. En bit prästost i smörpapper, en halv limpa grovt bröd, en burk senap som sonens flickvän hade lämnat kvar före begravningen. Gunnar stängde skåpdörren, drog på sig jackan igen och gick ner till Coop på hörnet. Han köpte mjölk, havregryn, kycklinghalsar, ägg, en påse hundmat och två skålar – en gul och en grön, med små tassavtryck i botten. Kassörskan, en kvinna i femtioårsåldern med namnskylten “Monica”, tittade på hans varor och vägde dem utan ett ord.
Hemma kokade han havregrynsgröt på mjölk, lät den svalna och blandade med varmt vatten till lagom temperatur. Valpen åt glupskt, frustade och sörplade. Gunnar satte sig på köksgolvet bredvid, lutade ryggen mot diskbänken och sträckte ut benen. För första gången på ett år satt han i sitt kök utan att vilja gå därifrån. För första gången var han inte helt ensam.
När valpen ätit färdigt hasade den sig intill hans fotled. Den varma, tunna kroppen hävde sig i takt med snabba andetag.
— Sigge, sa Gunnar in i tystnaden. — Du får heta Sigge.
Valpen lyfte på huvudet, med ett öra som stod rakt ut och ett som låg platt mot skallen.
Under de första veckorna formades dagarna kring valpens rutiner. Gunnar gick upp klockan sex för att Sigge gnydde vid sängen. De gick ut på gården, tog en runda runt kvarteret, stannade vid björkarna utanför förskolan. Han började laga mat igen: kokade soppa, stekte fiskpinnar, brynte köttfärs och sparade de magra bitarna till hunden. Rakade sig varje morgon eftersom någon faktiskt tittade på honom i trappuppgången nu. Han nickade åt fastighetsskötaren Bengt när de möttes vid soprummet, och Bengt nickade tillbaka, klappade Sigge på huvudet.
Sigge växte ojämnt. Först sköt benen iväg så att han såg ranglig och kantig ut, med ett öra som fortfarande hängde snett. Sedan rätade örat upp sig, och strax därefter det andra. Pälsen som först hade stått på ända lade sig tät och glänsande, svart med rödbruna tecken på bröstet och tassarna. Nosen blev längre, ädlare; ögonen fick en bärnstensfärgad ton och en rak, stadig blick. I april var han inte längre en valp, utan en stor, stolt hund. En vacker hund.
Den första som sade det högt var Per när han kom på besök en söndagseftermiddag. Han stannade i hallen, stirrade på Sigge och visslade till.
— Gunnar. Är det samma hund?
— Samma.
— Det är inte klokt. Han ser ut som en utställningshund.
— Så får det vara.
Per gick ett varv runt Sigge och skakade på huvudet, men Gunnar märkte att grannen från våningen under, en äldre man vid namn Stig, nu stod vid brevlådorna längre än nödvändigt för att byta några ord om “den ståtliga hunden”. Och när fru Lindström på tredje våningen en dag kom ut genom porten med en papperspåse som doftade nybakade kanelbullar, förstod Gunnar att något hade förändrats.
— Gunnar, jag råkade baka för många. Vill du ha några? sa hon och höll fram påsen.
— Det var snällt, tack.
— Och hunden din, alltså. Vilken praktfull varelse. Min dotterdotter Maja sitter vid fönstret varje eftermiddag och väntar på att ni ska gå förbi. Hon frågar jämt: “Mormor, får jag klappa den?” Jag sa att hon måste fråga dig först.
Gunnar tittade upp mot tredje våningen. Bakom glaset skymtade ett litet ansikte med uppnäsa och en handflata tryckt mot rutan.
— Hon får komma ner.
Maja kom farande genom porten på mindre än två minuter, med jackan bakochfram. Hon var sju år och hade fräknar över näsryggen. Hon stannade en meter framför Sigge, sträckte långsamt ut handen och stannade den strax framför nosen. Sigge lutade huvudet åt sidan. Maja rörde vid det örat som en gång hade varit krokigt.
— Har han stora tänder?
— Ganska stora.
— Bits han?
— Nej.
— Varför inte?
— För att han inte vill.
Maja tänkte efter en stund.
— Får jag följa med i morgon igen?
Gunnar såg på fru Lindström, som plötsligt fann himlen oerhört intressant.
— Kom ner vid fyra.
Maja sprang tillbaka in, och fru Lindström log ett litet, tacksamt leende innan hon försvann uppför trappan.
På kvällen åt Gunnar kanelbullarna vid köksbordet. De var fortfarande ljumma, med smörig fyllning och pärlsocker som knastrade. Han lade en liten bit utan fyllning på golvet till Sigge, som tog den försiktigt mellan framtänderna, som om han begrep att just den här bullen betydde något särskilt.
I maj hade Gunnar svårt att passera gården utan att bli stoppad. Pensionärerna på bänken utanför porten ville veta var han köpt Sigge, vad han kostade, om han gick på hundkurs. En man från grannhuset med en gammal labrador frågade om avel, och Gunnar tackade nej. Det var ovant, nästan irriterande, att vara synlig igen. Men varje eftermiddag satt Maja på trappan utanför porten med en medhavd morotsbit eller en bit tunnbröd, och Sigge viftade på svansen redan innan de svängde runt hörnet.
— Morfar Gunnar, kan inte Sigge få bada? frågade hon en dag när vårsolen värmde.
— Han kan få bada om han vill.
— Då åker vi till Fyrisån!
— Det är långt att gå.
— Jag orkar.
De promenerade längs ån tills de kom till en liten grund vik där vattnet stod stilla. Sigge vadade i, simmade ett varv och skakade sig, och Maja skrek av förtjusning när vattendropparna stänkte över henne. Gunnar stod med händerna i fickorna på sin gamla täckjacka – sonens jacka, en blå med reflexer på ärmarna, som hade hängt oanvänd i garderoben sedan begravningen. Han hade tagit fram den samma morgon utan att riktigt veta varför. Den satt lite stort över axlarna, men tyget kändes som ett minne han kunde bära.
En dag frågade Maja rakt ut:
— Hade du en son?
Gunnar tittade på Sigge, som lade huvudet på sned.
— Ja.
— Var är han nu?
— Han finns inte längre.
Maja sade inget mer. Hon bara tog ett steg närmare och lutade huvudet mot hans arm, precis som en valp.
Den kvällen gick Gunnar fram till byrån i sovrummet. Där låg ett inramat fotografi med glaset nedåt. Han hade vänt det så dagen efter begravningen och hade sedan dess låtit det vara, dammsugit försiktigt runt om utan att röra. Nu lyfte han ramen. Glaset var dammigt, och det fanns ett smalt, mörkare spår i träet där ramen stått.
Han andades på glaset och torkade av det med jackärmen – den blå, sonens. Fotografiet visade en man i trettiofemårsåldern mot en bakgrund av snötäckta fjäll; han log och höll en ryggsäck i ena axelremmen. Vinden rufsade håret på honom, och solen fick hans ögon att kisa.
Gunnar ställde tillbaka ramen med fotot vänt utåt. En stund stod han alldeles stilla. Sedan hördes ljudet av klor mot parketten, och Sigge kom in i rummet. Hunden tittade på fotografiet, sedan upp på Gunnar, och lade sedan sin stora nos i hans handflata.
Ute på gården hördes redan Majas röst när hon ropade på dem bortifrån gungorna. Gunnar drog ett djupt andetag, knäppte jackan och gick mot ytterdörren med Sigge tassande tätt intill.
Han stannade vid tröskeln och kastade en sista blick mot byrån. Mannen på fotografiet log fortfarande. Utanför fönstret hade björkarna slagit ut, fulla av ljusgröna musöron. Köksklockan tickade på, jämnt och stadigt.
— Vi går, sa Gunnar lågt, och Sigge svängde redan på svansen.
