Annika hörde hissen stanna på fjärde våningen och steg som hon kände igen alldeles för väl. Det där bestämda trampet, nästan militäriskt. Hon hann inte ens resa sig från köksbordet innan nyckeln vreds om i låset. Eller rättare sagt — innan någon försökte vrida om en nyckel som inte längre passade.
Tre försök. Sedan en irriterad suck från andra sidan dörren. Annika satt kvar vid sitt morgonkaffe och lät det ta sin tid. Till slut ringde det på dörren istället, två korta signaler som lät mer som en order än en fråga.
Hon öppnade.
Gunilla stod i trapphuset med en pappkasse i ena handen och ett hopfällt paraply i den andra. Håret var nylagt, kappan omsorgsfullt knäppt ända upp till halsen, och hon hade den där speciella blicken som Annika lärt sig tyda under tio års jular och påskar — nu skulle någon sättas på plats.
— Jag fick inte upp dörren, sa Gunilla och trängde sig förbi utan att vänta på en invit. — Har du bytt lås?
— Jag har bytt lås, ja.
— Jaha. Ja, det är väl lika bra. Då slipper vi störa dig när vi flyttar in.
Annika stängde ytterdörren och följde långsamt efter in i vardagsrummet. Gunilla hade redan ställt kassen på furubordet och stod nu och granskade väggarna som om hon värderade en fastighet på visning.
— Vi? upprepade Annika.
— Kristoffer och Monica. De väntar barn, har du hört? En pojke, visade det sig på ultraljudet i förrgår. De behöver ordentligt med utrymme. Du förstår säkert.
Hon rättade till en duk som låg snett och fortsatte:
— Så vi tänkte att du kan packa ihop dina saker i lugn och ro. Kristoffer kommer med flyttbil på lördag, då kan han hjälpa dig bära ut möblerna om du har några tunga saker. Fast ärligt talat, Annika lilla — det mesta här inne är ju ändå från Erikshjälpen, så det kanske inte är värt att släpa med sig.
Annika stod kvar i dörröppningen till köket. Hon mindes Erikshjälpen. Hon mindes att det var hon som hade stått där en hel lördag och valt ut varenda pjäs medan Kristoffer satt hemma och spelade tv-spel. Men det orkade hon inte förklara.
Hennes telefon surrade på köksbänken. Samma nummer för tredje gången på en halvtimme. Hon behövde inte titta för att veta vem det var.
— Är det jobbet som ringer? frågade Gunilla och nickade mot ljudet.
— Det är Kristoffer.
— Ja men svara då för Guds skull. Han har säkert något viktigt att säga om flytten.
— Jag tror inte det handlar om flytten.
Gunilla fnös och öppnade kylskåpsdörren som om hon redan bodde här. Hon tog fram ett mjölkpaket, läste bäst före-datum, ställde tillbaka det med en min som sa att vissa människor verkligen inte kan sköta ett hushåll.
— Han mår inte bra, sa Annika tyst. — Han har ringt sen klockan sex i morse.
— Min son mår alldeles utmärkt. Han ska bli pappa. Han har träffat en kvinna som äntligen förstår hans potential. Inte som vissa andra som bara gick hemma och surade för att han inte ville ha barn på en gång.
Den satt där den skulle. Annika kände hur käkarna spändes men hon svalde undan det. Den där historien var så mycket mer komplicerad än Gunilla någonsin hade brytt sig om att förstå. Tre års försök. Tre missfall. Ett telefonnummer till en specialist i Uppsala som Kristoffer aldrig ens slog, eftersom han tyckte att utredningar var för jobbiga.
— Poängen är, fortsatte Gunilla, nu med högre röst, att du har bott här ensam i snart ett halvår. Femtioåtta kvadratmeter centralt i Uppsala. Bostadsrätt med balkong mot innergården. Det är inte rimligt. Monica och Kristoffer sitter i en trång etta vid Boländerna med mögelfläckar i badrummet och en granne som spelar trummor till midnatt. Du är vuxen, du kan hitta något annat. De ska ha barn.
Telefonen surrade igen. Den här gången vibrerade den över bänkskivan och slog emot en kaffekopp så att det klirrade.
— Svara! fräste Gunilla. — Säg åt honom att allt är under kontroll!
Annika gick ut i köket, tog telefonen och tryckte fram högtalaren.
— Annika? Är det du? Snälla, jag måste få prata med dig —
Kristoffers röst sprack i kanterna. Det lät som om han stod utomhus, vinden rev i mikrofonen, och i bakgrunden hördes något som kunde vara en buss som drog förbi på Vaksalagatan.
— Jag hör dig, sa Annika.
— Jag har ingenstans att ta vägen! Hon kastade ut mig. Monica. Hon bytte lås i morse medan jag var på apoteket och hämtade järntabletter åt henne. Hennes järntabletter! När jag kom tillbaka stod alla mina saker på trottoaren i en pappkartong från Netto!
Gunilla stelnade mitt på köksgolvet. Mjölkpaketet som hon fortfarande höll i handen började glida, men hon märkte det inte.
— Kristoffer? väste hon. — Är det du?
Han hörde henne inte.
— Barnet är inte mitt, Annika. Jag har varit så jävla dum. Hon sa det bara rakt ut när jag bankade på dörren. Farsan är hennes ex, han flyttade hem från Gävle förra veckan och nu har de bestämt sig för att bli en familj. Jag var bara… jag var bara ett ställe att bo på medan hon väntade på honom!
Annika såg på Gunilla. Kvinnan som för tre minuter sedan fördelade rum och diskuterade tapetfärger såg nu ut som om någon hade dragit ur en propp. Munnen öppnades och stängdes ljudlöst. Händerna famlade efter stöd mot köksbänken.
— Men… men ringde hon inte till mäklaren i tisdags? fick Gunilla ur sig. — De skulle ju titta på spjälsäng tillsammans?
— Mäklare? Spjälsäng? Mamma, vad pratar du om? Jag sitter på en parkbänk vid Centralstationen. Min plånbok ligger kvar i lägenheten. Jag har exakt tjugosju kronor på mobilen och ingenstans att sova i natt. Annika, snälla, jag vet att jag har betett mig som ett svin, men kan jag inte få komma hem? Bara tills jag har löst något? Vi kan prata? Vi kan —
Annika lyfte luren närmare munnen.
— Du har inget hem här, Kristoffer. Det här är min lägenhet. Det blev det när du skrev över din del på mig i skilsmässopappren, kommer du ihåg? Du sa att du inte behövde den eftersom du skulle börja ett nytt liv med Monica.
Tystnad i luren. Bara vinden och en avlägsen tuta från en bil.
— Jag sa så, ja. Jag var korkad.
— Ja.
— Men vi hade ändå tio år? Kan du inte bara —
— Just det. Tio år. Tio år där jag betalade alla räkningar medan du provade olika karriärer. Du skulle bli kock, minns du det? Det höll i fyra månader. Sedan fastighetsmäklare — två veckor på utbildningen innan du tröttnade. Och jag stod här och betalade bostadslånet, elräkningen, bredbandet, bilförsäkringen. Varje månad i tio år.
Gunilla stod som fastvuxen i golvet, vit i ansiktet. Hennes prydliga kappa såg plötsligt alldeles för stor ut.
— Mamma, är du kvar hos Annika? hördes Kristoffers förtvivlade röst ur telefonen. — Mamma, du måste hjälpa mig. Du har ju gästrummet. Bara för ett par veckor?
Gunilla svalde. Halsen rörde sig konvulsiviskt. Gästrummet. Hon hade gjort om det till syrum för två månader sedan, fyllt det med tygrullar och en stor arbetsbänk som hon köpt på auktion. Kristoffer visste ingenting om det.
— Jag ska vara där om en timme, pressade hon fram. — Vänta vid Pressbyrån.
Hon nickade kort mot Annika, ett slags tyst bekräftelse på att spelet var över. Sedan vände hon sig om, grep tag i sin pappkasse — som Annika först nu såg innehöll tapetprover i persikonyanser — och gick mot hallen.
Annika avslutade samtalet och följde efter.
Vid ytterdörren stannade Gunilla. Hon stirrade på låset, på den nya cylindern som blänkte i mässing. Hennes fingrar lekte med änden av skärpet som om hon sökte efter något att säga som kunde återställa det som just rasat. Hon hittade ingenting.
— Det var inte rätt sätt att knacka på, sa Annika. — Om du hade ringt först, så hade du sluppit åka hit.
Gunilla svarade inte. Hon öppnade dörren och klev ut i trapphuset med steg som lät märkvärdigt tysta jämfört med när hon kom. Dörren gick igen med ett dovt klick.
Annika vred om låset, gick tillbaka till köket och hällde upp resten av kaffet. Plantan på fönsterbrädan — en citronmeliss hon fått av en kollega — hade fått nya skott under natten. Vårsolen låg på som ett varmt täcke över köksbordet. Borta på gatan nedanför hördes en sopbil backa medan måsarna skrek över Fyrisån.
Hon hade en tid hos advokaten klockan tre. Det fanns fortfarande några gemensamma konton att reda ut, och hon tänkte inte lämna en enda krona åt slumpen.
I juni kom domen. Kristoffer tilldömdes ingenting utöver ett par möbler han hämtade en regnig onsdag med hjälp av en kompis från gymnasietiden. Annika stod på balkongen och tittade på medan de bar ut en bokhylla som hon ändå aldrig hade gillat. När flyttbilen körde iväg upptäckte hon att citronmelissen hade slagit ut i små vita blommor, nästan osynliga om man inte tittade noga.
Gunilla hörde av sig en enda gång. Ett sms som kom vid midnatt en söndag i augusti. Det stod bara: Han sover på soffan nu. Syrummet gick inte att rädda. Annika raderade meddelandet utan att svara och somnade om inom loppet av en minut. Någonstans på Vaksalagatan drog en buss förbi, men den störde henne inte längre.
