Lars stod mitt i den lilla lägenheten, med armarna i kors och såg på Elin som satt på sängkanten. Det enda som hördes var motorvägen utanför fönstret — en ständig duns från långtradare som fick fönsterblecket att skallra. Han gick fram och tillbaka mellan väggen och bokhyllan, fyra steg åt ena hållet, fyra tillbaka.
— Jag har sagt det, Elin. Du flyttar ut idag. Inte om två veckor, inte imorgon. Nu.
Elin strök bort ett dammkorn från jeansen. Hon andades lugnt, som om hon redan hade räknat ut hur allt skulle sluta.
— Jag behöver bara fjorton dagar, Lars. Fjorton dagar för att hitta något eget, för att packa ihop utan panik.
— Är du helt från vettet? Du ansöker om skilsmässa, och sen vill du bo kvar i *min* lägenhet? Han stampade i golvet med hälen. — I min, Elin. Du har aldrig ägt en kvadratcentimeter här.
— Jag vet. Du påminner mig om det varje dag.
Lars fnös och drog handen genom håret. Hans etta i en förort söder om Stockholm var hela hans identitet. Han hade köpt den före de träffades, när priserna fortfarande var låga, och han hade betalat av lånet på rekordtid. Sedan dess hade han sett den som sin främsta bedrift, sin fästning. Att Elin flyttade in från studentkorridoren i Flemingsberg hade varit en ren nåd från hans sida, det tyckte han själv.
— Du fattar inte, fortsatte han. En del av mina kompisar sitter fortfarande i andrahandshelveten. Mikael jobbar natt och sover i en skrubb. Och du klagar.
Elin lyfte blicken. I den fanns inget av det han väntade sig — inte ilska, inte tårar. Snarare en avmätt förväntan, som om hon redan sett slutet på en film han inte hade fattat handlingen på.
— Jag har inte bett om att få bo gratis. Jag bad om fjorton dagar.
— Det spelar ingen roll. Ut.
Hon reste sig, gick fram till garderoben och drog fram en resväska. Lars följde henne med blicken medan hon vek ihop tröjor och lade ner necessären. När hon lyfte ner en inramad bild på dem båda ställde hon tillbaka den. Inte en tillstymmelse till sentimentalitet.
Sedan gick hon ut i det pyttelilla köket och tog ner en handmixer från hyllan.
— Hallå. Den är min, sa Lars.
— Nej. Det är min. Jag tog med den från mitt förra boende. Jag har kvittot, om du vill se.
— Du är sjuk. Ta ditt skräp och stick.
Elin drog på sig jackan och lyfte väskan. Innan hon öppnade dörren vände hon sig om.
— Vet du, Lars, jag har lyssnat i fyra år på hur lyckligt lottad jag är som får bo här. Du bor granne med en motorled, din toalett är inte större än en skrubb, och trapphuset luktar kattpiss. Men du har rätt — lägenheten är din. Njut.
Dörren gled igen bakom henne med ett mjukt klick. Lars stod kvar och lyssnade till hennes steg i trapphuset. Sedan gick han fram till fönstret och såg henne korsa parkeringen mot busshållplatsen.
— Helt rätt, mumlade han för sig själv. Lägenheten är lägenheten.
En vecka senare stötte han ihop med Isabell, Elins gamla kursare, utanför Coop vid Gullmarsplan. Hon stod med en kaffe i handen och pratade i telefon. Han väntade tills hon avslutade samtalet.
— Isabell, hej.
— Hej, Lars. Hon stoppade ner mobilen i fickan och såg på honom utan att le.
— Bor Elin hos dig?
— Nej.
— Var finns hon nånstans?
— Varför vill du veta det? Hennes röst var slät som is.
Lars skruvade på sig. Anledningen var så pinsam att han rodnade.
— Hon fick med sig en mixer som är min. Jag vill ha tillbaka den.
Isabell höjde ett ögonbryn. — En mixer? Är det allvar?
— Min mamma gav mig den i inflyttningspresent.
— Okej. Hon letade upp en adress i mobilen och visade den för honom. — Högalidsgatan. Knacka på där. Hon brukar vara hemma vid fyra.
Lars noterade gatan. Området fick det att hugga till i magen. Högalid låg på Söders höjder, med utsikt över Riddarfjärden och Gamla stan. Inte en tillstymmelse till miljonprogramsområde, utan funkishus med burspråk och morgonsol på de små balkongerna.
— Hur har hon råd med det där? undrade han.
— Åk dit, sa Isabell. Du får se själv.
Han tog tunnelbanan. Medan tåget skramlade genom bergrummet försökte han räkna ut hur Elin, som flyttade ifrån en skrubb på åtta kvadrat, plötsligt hamnat på Södermalm. Kanske hade hon träffat någon ny. Någon med pengar. Någon som kunde ge henne det han uppenbarligen inte hade.
Porten var öppen, någon höll på att bära ut flyttkartonger. Lars smet in och gick upp för trapporna. Tredje våningen, dörren stod på glänt. Han knackade och en kvinna i trettioårsåldern öppnade. Inte Elin.
— Hej, jag söker Elin. Hon sa att jag kunde hämta en grej.
— Hon är och handlar, kommer snart. Kom in och vänta.
Lars klev in och stannade nästan omedelbart. Hallen var större än hans eget vardagsrum, med vita väggar och ett gammalt brädgolv som knarrade på ett mjukt, inbott sätt. Han gick vidare in i rummet och såg ut över taken mot vattnet. Det var alldeles tyst. Inga dånande lastbilar, ingen ventilation, bara en avlägsen kyrkklocka från Högalidskyrkan.
— Vill du ha kaffe? frågade kvinnan som presenterade sig som Sofia, Elins kusin från Göteborg.
— Ja, tack. Han satte sig på en stol. Försökte inte stirra, men ögonen for över rummet — ett högt vitrinskåp, en soffgrupp som såg ny ut, ett gammalt äppleträd utanför fönstret som lutade sig in mot rutan.
När Elin kom in tio minuter senare tittade hon på honom utan förvåning. Hon ställde ner en påse från Hemköp och hängde av sig jackan.
— Du kom för mixern, antar jag.
— Den är min.
Elin gick ut i köket, öppnade en låda och tog fram en handmixer. Den var blå, exakt samma modell som han mindes, men bredvid låg en kvittokopia.
— Här. Och här är kvittot från Clas Ohlson, daterat tre månader innan jag träffade dig. Det står till och med mitt namn längst ner.
Han läste. Elin Andersson. 349 kronor. Han svalde.
— Men… min mamma gav mig en likadan. Jag trodde…
— Du trodde fel. Hon lade mixern i en papperspåse och räckte den till honom. — Ta den. Jag har redan skaffat en ny.
Han stod med påsen i handen och kände sig som en idiot. Allt var så självklart, så vuxet, så ogenerat. Hon körde inte med honom, hon hånade honom inte. Hon gav honom en mixer och såg ut som om hon redan hade glömt bort varför han kommit.
— Hur har du råd med allt det här? brast det ur honom.
Elin lutade sig mot köksbänken. — Farmor lämnade lägenheten efter sig. Jag flyttade in i måndags. Jag har sagt upp mig från jobbet på förskolan förresten. Ska börja plugga.
— Arvegods? Du har ägt en lägenhet hela tiden, och du sa ingenting?
— Du gav mig aldrig chansen. Varje gång jag försökte prata om något annat än din etta bytte du ämne. I fyra år. Du lyssnade aldrig.
Lars såg ner på påsen med mixern. Sekunderna tickade, och i tystnaden hördes bara kylskåpets stilla surr och en avlägsen bil som startade på gatan. Sofia stod kvar i dörröppningen med armarna i kors, men hon sa ingenting.
Han tänkte på sin egen lägenhet, på ljudet av motorvägen, på granntanten som skrek åt sin man varje kväll. Han tänkte på hur stolt han varit, hur han burit på den där ettan som en medalj medan Elin städade ur hans badrum och aldrig klagade. Han hade trott att hon var beroende av honom, men det var han som hade behövt henne för att känna sig stor.
— Ska du gå nu? frågade Elin.
Lars nickade. Han vände sig om och gick mot hallen. När han passerade Sofia såg hon på honom med en blick som inte var elak, bara trött. Han stängde dörren efter sig, gick nerför trapporna och ut på gatan.
På vägen mot tunnelbanan började det duggregna. Han stannade vid en parkbänk, ställde ner påsen och satte sig. Mixern låg kvar i papperet. Han tänkte att han skulle kunna åka hem, koppla in den och vispa ihop en sockerkaka. Den var ju ändå hans nu.
Men han kom på att han aldrig bakat något i hela sitt liv, och hemma väntade bara en etta där ingen längre bodde.
