Det var en torsdag i februari när Henrik klev in på Zoo-Butiken på Östra Hamngatan i Göteborg. Utanför hade snön börjat smälta till slask, och inne i butiken luktade det varmt hö och fiskmat. Han höll sin katt Bosse tryckt mot bröstkorgen — en fjorton kilo tung bondkatt med päls som en yllefilt och ansiktsuttrycket hos en pensionerad brottare.
Två butiksbiträden bakom disken reagerade samtidigt. Den yngre, en kille med piercad näsa, kom ut från bakom kassan och viftade med händerna.
— Du kan inte ha katten lös här inne! Vi har gnagare borta vid väggen…
Henrik försökte förklara medan han skiftade Bosses tyngd mot höften. Runt honom stannade folk upp — en kvinna med en påse akvariesand, en äldre man som fingrat på hundkoppel, en mamma med två barn som genast ville klappa. Alla drogs mot den märkliga scenen.
— Bosse har bott hos mig i sju år, sa Henrik. Han är världens lugnaste katt. Men jag vill skaffa en papegoja, och då måste han få godkänna den. Annars sitter vi där med en stressad katt och en skräckslagen fågel. Han är stor, förstår ni.
Killen med den piercade näsan gapade.
— Så du går runt i zoobutiker för att… låta katten välja?
— Ja. Och jag har sparat i sex månader för att ha råd med rätt fågel, så det får bli rätt på en gång.
Kvinnan med akvariesanden log brett. Den äldre mannen med hundkopplen drog på munnen. Stämningen i butiken svängde. Plötsligt var det inte längre fråga om något absurt — det var en gemensam expedition.
De gick mot burarna. Bosse låg tung i Henriks famn, svansen hängde slappt och han såg ut att halvsova. Vid undulaterna öppnade han inte ens ögonen. Vid nymfkakaduorna vred han bort huvudet och gäspade. Någon fnissade till.
Så kom de till den stora hörnburen. Där satt en jakopapegoja — silvergrå fjäderdräkt, lysande röd stjärt och en blick som såg rakt igenom en. Fågeln klev närmare gallret. Bosse lyfte huvudet. Hans morrhår spändes ut.
Katten sträckte fram en tass.
Papegojan lutade sig fram och petade försiktigt med näbben mot tassen. Bosse spann — ett lågt, dovt muller som vibrerade genom Henriks tröja. Fågeln blundade och började putsa katthåren mellan tårna.
— Men lilla vän, mumlade Henrik. Ser du vad den kostar?
Prislappen satt fasttejpad på glaset: 18 000 kronor. Buren skulle gå på ytterligare nästan fyra tusen. Henrik hade fem tusen i plånboken — slitna femhundralappar han sparat ihop under ett halvår på sin lilla tapetserarverkstad i Majorna, den verkstad där hyran hade gått upp två gånger sen jul och där han senaste tiden mest suttit ensam och lagat gamla fåtöljer åt kunder som betalade sent.
— Herregud, Bosse. Vi två har inte precis pengar över.
Katten fortsatte spinna. Fågeln fortsatte putsa.
Runt omkring stod kunderna tysta och såg på. Kvinnan med akvariesanden hade satt ner påsen. Mamman med de två barnen höll dem i axlarna, som om hon såg en vigsel. Och just då klev en man fram ur skaran.
Han såg ut som någon man inte la märke till i kön på Apoteket — grå vindtygsjacka, läsglasögon i snöre runt halsen, händerna i fickorna. Ingen man skulle komma ihåg tio sekunder senare.
— Hur mycket har du? frågade han.
Henrik drog fram sedlarna.
— Femtusen. Det fattas runt sjutton till.
Mannen såg på Bosse. På papegojan. Tillbaka på Henrik.
— Jag fyller år idag, sa han. Sextiotvå. Inga barn hemma längre, frun gick bort för fyra år sen. Hennes bror brukade säga att gåvor bara räknas om ingen ser dig ge dem — han jobbade på ett vandrarhem i Kungälv och gav bort halva sin lön varje jul utan att nämna det för någon, inte ens för henne. Jag har aldrig riktigt förstått det förrän nu. Jag betalar papegojan och buren. Du tar hand om den. När jag är i Göteborg kommer jag hem till dig och tittar till den. Dricker en kopp kaffe. Vad säger du?
Henrik bara stirrade. Kvinnan med sandpåsen tog sig för munnen. Killen med den piercade näsan stod som fastfrusen.
— Jag kan inte ta emot…, började Henrik.
— Jo, sa mannen. Det kan du.
Han gick fram till disken, drog upp en plånbok ur innerfickan och räknade upp tjugotre tusenlappar — nya, oknöglade sedlar som prasslade mot varandra. Den andra butiksbiträdet, en kvinna i femtioårsåldern som inte sagt ett ord på hela tiden, försvann plötsligt in i lagret. Hon kom tillbaka bärandes på en bur stor som en byrå, satte ner den med en duns som fick glasburkarna på disken att skallra.
— Den här går på huset, sa hon. Present från Zoo-Butiken. På din födelsedag — hon pekade på mannen i vindtygsjackan. Men buren är kantstött i ena hörnet, jag säger det direkt. Vi fick den i retur.
— Det gör inget, sa mannen. Fåglar bryr sig inte om bucklor.
Folk skrattade till, lite avvaktande. Henrik kände hur ögonen sved.
— Och nu, sa kvinnan med akvariesanden, när ska vi fira? Du lovade ju att bjuda in oss.
Mannen i vindtygsjackan såg ut över den lilla folksamlingen — nio eller tio personer som av en slump blivit varandras ögonvittnen den här eftermiddagen.
— Jag äger en restaurang på Linnégatan, sa han. Vi ses där klockan sju. Ta med er familjer. Jag ringer och reserverar långbordet.
Det blev ett sorl av telefonsamtal och glada röster. Kvinnan med akvariesanden såg på sin tunga påse.
— Kan någon hjälpa mig till spårvagnen med den här? Jag ska till Hisingen.
— Spårvagn? sa mannen i jackan. Jag kör er hem. Kom.
Han lyfte påsen som om den vägde ingenting och gick mot dörren tillsammans med henne. Henrik stod kvar med Bosse i famnen, en papegoja i bur och en känsla av att golvet gungade.
— Vänta! ropade han. Vad heter du? Vem ska jag tacka?
En äldre man i grå tröja stod lutad mot väggen vid akvariefiltren, en man Henrik inte lagt märke till förrän nu trots att han måste ha stått där hela tiden.
— Din vän därborta hade en svåger som gav bort hela sin lön i tysthet, sa han. Så gör man. Vänstra handen ska inte veta vad den högra gör.
Han sköt loss från väggen och gick mot utgången utan att vänta på svar. Genom skyltfönstret såg Henrik mannen i vindtygsjackan hjälpa kvinnan in i en mörkblå bil, en Volvo XC90 av förra årets modell, innan hans egen blick drogs tillbaka mot papegojan som redan hade somnat med huvudet under vingen.
—
Klockan sju var långbordet på restaurangen dukat. Stearinljus i små glaslyktor, vita linnedukar, köket som skickade ut ångande fat med lammfärsbullar och potatismos. Alla från zoobutiken hade kommit — till och med killen med den piercade näsan, som hette Robin och hade tagit med sig sin pojkvän. Kvinnan med akvariesanden hette Laura och visade bilder på sin trettonåriga son som spelade ishockey i Frölunda.
Mannen i vindtygsjackan satt vid kortändan. Han pratade med alla men sa nästan ingenting om sig själv. Henrik satt mitt på långsidan, fortfarande omtumlad, och räknade i huvudet hur mycket han skulle spara in på foder de närmaste månaderna för att det hela skulle kännas verkligt.
Vid niotiden lutade han sig mot Laura.
— Såg du mannen som stod vid akvarierna? Grå tröja, inte den där i vindtygsjackan. Han sa något till mig om att inte tacka honom.
— Vilken man?
— Han stod precis vid filtren.
Laura skakade på huvudet.
— Jag såg ingen sån. Robin, mindes du nån vid akvarierna?
— Inte direkt, nej.
Henrik vred sig mot mannen vid kortändan.
— Du då? Du måste ha sett honom. Han pratade om din svåger. Om vandrarhemmet i Kungälv.
Mannen i vindtygsjackan slutade röra i sin kaffekopp. Han satt still en lång stund, blicken fäst på ett stearinljus som höll på att brinna ut.
— Min svåger dog för tre år sen, sa han till sist. Ingen annan här vet vad han jobbade med.
— Så det var honom han menade?
Mannen svarade inte på det. Han vek ihop sin servett i en liten, prydlig fyrkant och lade den bredvid tallriken.
— Njut av kvällen, Henrik. Och hälsa Bosse.
Sen gick han mot utgången utan att se sig om. Henrik ville resa sig och gå efter, men Robin drog igång en skål och alla höjde sina glas och någon spelade Evert Taube på mobilhögtalarna, och när Henrik tittade mot dörren igen var den redan stängd.
Henrik kom hem till sin lägenhet i Majorna strax före midnatt. Bosse låg utsträckt på fönsterbrädan. I buren satt papegojan och putsade vingen — den kantstötta buren, som han redan bestämt sig för att laga med samma verktyg han använde till fåtöljerna.
— Vad ska du heta då? mumlade Henrik och satte sig på pallen bredvid buren.
Fågeln slutade putsa. Den tittade rakt på honom med sitt ena öga, öppnade näbben och sa med en röst som lät som om den kom ur en gammal radio:
— Bosse.
Katten lyfte på huvudet från fönsterbrädan. Spann.
Henrik satt kvar länge och skrapade försiktigt med tummen längs den bucklade kanten på burens galler, som för att jämna ut den. Gatlyktan utanför fönstret gav ett orange sken över innergården. Han tänkte på mannen med den ihopvikta servetten, på svågern i Kungälv som ingen längre kunde fråga ut, och på mannen vid akvarierna som ingen annan hade sett.
Papegojan kröp närmare burgallret. Bosse hoppade ner från fönsterbrädan, gick fram till buren och satte sig. De två såg på varandra genom gallret — den fjorton kilo tunga katten och den silvergrå fågeln, hans tass vilande mot det bucklade hörnet där det orangea ljuset föll som starkast.
