Gunnar hade kört lastbil i nästan trettio år.
Han kände rastplatserna mellan Malmö, Göteborg, Stockholm och Kiruna bättre än sitt eget kök. Han visste var kaffet gick att dricka, var duscharna var rena och på vilka parkeringar man sov med ena ögat öppet.
Hemma i Örebro fanns hans fru Karin och två söner. Han älskade dem, men kärleken syntes ofta som pengar på kontot och meddelanden från vägen, inte som någon vid middagsbordet.
— Bara tills minstingen är klar med skolan, sa han. Sen tar jag lugnare körningar.
Karin hörde det många gånger.
En kall kväll vid ett lager utanför Jönköping hittade Gunnar en kattunge. Röd, smutsig, mager och med gröna ögon som blänkte under släpet. Den jamade ilsket, som om Gunnar personligen var ansvarig för att världen var kall.
Han gav den en bit köttbulle från sin matlåda.
Kattungen åt, slickade sig om nosen och hoppade in i hytten.
— Nej du, sa Gunnar. Jag kör gods, inte katter.
Katten lade sig på passagerarsätet.
Så fick han namnet Rödluvan, trots att han var hane. Namnet fastnade, och snart var katten lika känd som lastbilen. På vägkrogen „Tallkotten” satte personalen fram en liten skål när de såg Gunnars bil rulla in.
— Pyttipanna till dig och kyckling till kung Rödluvan?
Gunnar skrattade.
— Han klagar annars.
Katten blev hans sällskap genom mörka nätter. Han sov på instrumentbrädan, slog med svansen över fraktsedlarna och tittade förolämpat på Gunnar när denne sjöng falskt till radion.
När yngste sonen kom in på en utbildning som kostade mer än de räknat med började Gunnar ta extra körningar. Han sov kortare. Körningarna blev längre. Han sa till sig själv att erfarenhet vägde upp trötthet.
Det gör den inte.
En gryning, på en isig väg norr om Västerås, slocknade han till.
Lastbilen gick genom räcket och ner i diket.
När Gunnar vaknade på sjukhuset var Karin där.
— Katten? frågade han innan han frågade om sig själv.
Karin tog hans hand.
Rödluvan hade tagit sig ut ur hytten. Han hade sprungit upp på vägen och kastat sig framför bilarna. Inte rakt under hjulen, men nära nog för att folk skulle bromsa. En kvinna i en skåpbil stannade till slut. Katten sprang mot diket, tillbaka till henne, och jamade tills hon följde efter.
Hon hittade lastbilen. Ringde 112.
Gunnar överlevde.
Men katten försvann.
När Gunnar kom hem från sjukhuset stannade han inte hemma. Karin körde honom till olycksplatsen. Han gick långsamt längs diket och ropade:
— Rödluvan! Kom nu, kompis!
Sönerna försökte säga att katten kanske sprungit långt, att någon kunde ha tagit in honom. Gunnar skakade på huvudet.
— Han gav inte upp mig.
Bilden spreds bland chaufförer. Vägkrogar satte upp lappar. Folk började leta efter en röd katt med gröna ögon.
Efter nitton dagar ringde en bonde.
— Det finns en röd katt i vår lada. Han kommer fram när en lastbil passerar. Annars gömmer han sig.
Gunnar kom dit med hjärtat i halsen.
Katten satt bakom halmbalar. Tunnare, smutsigare, med ett sår på ena tassen. Gunnar satte sig på golvet.
— Där är du.
Rödluvan stirrade på honom länge. Sedan gick han fram och klättrade försiktigt upp i hans knä.
Gunnar grät utan skam.
Efter olyckan körde han igen, men aldrig mer på samma sätt. Han tog raster. Han sa nej. Han lät sönerna bidra till sina egna drömmar. Karin sa:
— Du behöver inte betala för vår framtid med ditt liv.
Rödluvan följde fortfarande med ibland. Men han fick också en plats hemma, vid fönstret, där solen föll in på eftermiddagen.
Och Gunnar brukade säga:
— Jag trodde att jag räddade en katt från vägen. Men det var han som räddade mig från att stanna där för gott.