— Du har en vecka på dig att flytta. Jag ska ta hit min nya kvinna, sa Jonas.
Elin stod i köket i sin lägenhet i Uppsala och hörde först inte orden som ord. De lät för orimliga, för fräcka, för nakna.
Lägenheten var hennes. Två rum i ett gammalt tegelhus, ärvd efter mormor Astrid. Knarrande golv, djupa fönsternischer, ett blått kök och en balkong där mormor alltid hade haft pelargoner. Elin hade fått den före äktenskapet, skrivit allt korrekt, ordnat papperen utan att tänka att hon en dag skulle behöva dem som skydd mot sin egen man.
Jonas flyttade in efter bröllopet. Han sålde sin lilla etta utanför stan och sa att pengarna skulle gå till deras gemensamma framtid. Den framtiden blev en motorcykel, en dyr jacka, ny teknik och några märkliga kurser om företagande.
Elin arbetade som koordinator på ett logistikföretag. Hon betalade avgiften, maten, elen, bredbandet. Jonas tog tillfälliga jobb ibland, men mest pratade han om idéer.
— När rätt investerare kommer, då förändras allt, sa han.
Det enda som förändrades var hans lösenord.
Han kom hem sent. Log åt mobilen. Tog den med in i badrummet. En kväll såg Elin en bild från en motorträff. Jonas stod med armen runt en kvinna med kopparrött hår. Texten under bilden löd: „Jonas och Mikaela — snyggaste paret på turen.”
Elin visade honom bilden.
— Vem är hon?
Han suckade mer irriterat än skamset.
— Mikaela. Hon förstår mig.
— Och jag?
— Du håller mig tillbaka.
Sedan kom planen. Elin skulle flytta ut. Han och Mikaela skulle bo kvar. „Tillfälligt”, sa han, som om tillfälligt inte var ordet han använt om nästan allt han tagit från henne.
Elin gick till sovrummet, hämtade pärmen med dokument och lade den på bordet.
— Du stannar inte här.
Jonas skrattade.
— Vi är gifta.
— Och lägenheten är min enskilda egendom.
Han läste papperen. Hans ansikte förändrades.
— Men jag har bott här.
— Ja. Det var mitt misstag, inte din rättighet.
Nästa dag ringde hennes advokat honom. Efter det blev Jonas arg på ett annat sätt, mer rädd än högljudd. Mikaela dök upp på fredagen, med en väska i handen och osäker blick.
— Han sa att ni hade delat på lägenheten, sa hon.
Elin skakade på huvudet.
— Han delar gärna sådant som tillhör andra.
Mikaela gick.
Jonas packade. Först hotade han. Sedan anklagade han. Till sist frågade han om han fick stanna några veckor.
— Du gav mig en vecka, sa Elin. Jag ger dig tre dagar.
När han försvann nerför trappan med sina lådor kände Elin ingen seger. Bara tystnad.
Hon bytte lås samma kväll.
Sedan öppnade hon fönstren, tvättade lakanen och ställde nya pelargoner på balkongen. Grannens katt satt på räcket och tittade in som om den alltid vetat att Jonas inte hörde hemma där.
Elin satte sig på golvet med en kopp te.
Det gjorde ont.
Men det var hennes ont.
I hennes hem.
Och ingen skulle längre använda hennes trygghet som scen för sin svekfullhet.