Karin stod vid diskbänken i sommarstugan och sköljde av den sista nypotatisen. Genom det öppna köksfönstret hörde hon hur syrenen prasslade i vinden. Bordet var dukat, snapsglasen immiga, sillen upplagd i tre olika varianter. Den första midsommaraftonen i släktens nyrenoverade torp. Allt var planerat. Allt var fördelat.
— Är vi sena? Hela E4:an stod stilla. Du fattar inte.
Jonna sköt upp ytterdörren med axeln och sparkade av sig sandalerna mitt i hallen. I handen hade hon en liten handväska. Ingen kylväska, inga påsar, ingenting. Bakom henne kom Jesper, Karins bror, och deras två barn, Leo och Noah. Alla fyra tomhänta.
— Vi hann verkligen inte stanna till, fortsatte Jonna medan hon redan var på väg mot köksön. Grabbarna är helt utsvultna.
Pekfingret och tummen grep tag i en skiva gravad lax direkt från uppläggningsfatet.
Karin vred av kranen. Hon torkade händerna på en kökshandduk och såg på sin syster Lotta som stod vid spisen och vände på sillen.
— Trafik? sa Karin. Du skrev för en timme sedan att ni precis skulle hoppa in i duschen.
— Äh, men sen skulle barnen äta, och så orkade vi inte krångla med Systembolaget. Du har ju alltid ett fullt barskåp.
Jonna stoppade in laxbiten i munnen och smackade belåtet.
— Åh, den här är ju dyr. 89 kronor hektot på Ica. Därför vi inte köpte någon. Men din kyl var ju proppfull ändå.
Lotta och hennes man Stefan hade anlänt redan klockan fyra. De parkerade bilen på grusplanen, öppnade bagageluckan och ställde fram marinerade kycklingklubbor, färsk potatis, salladshuvuden, två flaskor rosé, en back Mariestads och en fläderblomssaft som ungarna drack ur direkt. Karin stod för oxfilén, skaldjuren och alla tillbehör. Jonna och Jesper skulle ta hand om charkuterierna, brödet och spriten. Det var överenskommet för två veckor sedan i familjegruppen. Alla hade svarat med tummen upp.
Nu stod Jonna och doppade fingrarna i olivskålen.
Karin såg på hur laxskivorna snabbt blev färre. Något annorlunda infann sig den här gången. Inte den vanliga tröttheten. Inte den där sucken inombords. Utan ett slags kylslaget lugn. Det var åttonde gången. Åttonde släktträffen där samma två personer dök upp tomhänta och åt som om de precis kommit hem från en ökenvandring.
De första sju gångerna hade hon bitit ihop. För husfridens skull. För att slippa en scen. För att bror hennes alltid såg lite vilsen ut bakom Jonnas tuggande.
Men den åttonde gången reste sig Karin från diskbänken, gick fram till köksön och lyfte bort laxen.
— Vad gör du? sa Jonna med en skiva halvvägs till munnen.
— Serverar middag, sa Karin. Gå och sätt er.
—
Middagen innebar långbordet på altanen. Lotta och Stefan hjälpte till att bära ut faten. Barnen hade redan försvunnit ner mot bryggan. Karin placerade alla skålar strategiskt längs mitten och bad Jesper tända grillen.
— Sätt igång, sa hon. Oxfilén ska på så fort kole är vitt.
Jesper tittade på sin fru. Jonna himlade med ögonen och slog sig ner på en solstol.
— Men kan inte du tända grillen, Karin? Jesper har aldrig grillat i torpet förut.
— Då lär han sig, sa Karin utan att vända sig om.
Tjugo minuter senare fräste köttet över glöden. Jonna drack rosé och påpekade att snapsen saknades.
— Glömde ni snapsen också? sa Lotta.
— Vi sa ju att vi inte hann, svarade Jesper med en axelryckning.
Karin ställde fram fem immiga glas på bordet. Hon öppnade frysen, tog fram en flaska Hallands, knäckte förseglingen och fyllde varje glas till brädden.
— Skål, sa hon.
Alla drack. Jesper hostade till.
— Men vad är det här? Det smakar ju ren etanol.
— Det är Bäska droppar, sa Karin. Mormors gamla recept. Du skulle ha köpt med egen.
Jonna sköt undan glaset.
— Jag tänker inte dricka någon hembränd beska. Har du ingen vanlig OP?
— Det fanns visst ingen budget, sa Karin. Jag hörde att osten var för dyr. Men varsågod. Dricka finns i kranen.
Lotta och Stefan utbytte en snabb blick. Ingen av dem sa något. Luften över altanen blev plötsligt lika stilla som vattnet nere vid sjön.
Jonna reste sig.
— Okej, vad är problemet egentligen? Du har gått runt här hela eftermiddagen som om du vore någon hotellchef.
— Problemet är att du och Jesper inte har tagit med er någonting. Igen.
— Men vi kom ju! Är inte det nog?
Karin log. Inte ett leende som gick upp i ögonen, utan ett sånt där smalt leende som kommer när man äntligen har bestämt sig.
— Nej. Det är inte nog.
Hon gick in i huset och kom tillbaka med en liten skrivbordslampa och en pappershög. Hon satte lampan på bordet, riktade den rakt mot Jonna och slog på den.
— Vad i helvete?
— Från och med nu, sa Karin, är den här middagen inte en present. Det är en transaktion. Du har ätit lax för fyrahundra kronor, oliver för sextio, druckit rosé för hundrafemtio. Grillen som Jesper inte kunde tända är på tolv tusen, och den betalade jag. Du sa själv att maten är dyr. Då förstår du värdet.
Jesper ställde ner tallriken.
— Du är ju inte klok. Ska du sitta och fakturera din egen bror?
— Varför ska just jag alltid stå för notan? sa Karin. Och du, och Lotta, och Stefan? Vi har betalat för era middagar i fyra år.
— Det där är ju sjukt.
— Vad är sjukt är att ni tycker att det är gratis för att vi är släkt.
Jonna fnös och drog åt sig handväskan.
— Kom, Jesper. Ungarna får äta hemma.
— Ungarna kan stanna, sa Karin. De har redan fått korv och saft. De är välkomna. Frågan är om ni är det. Inte som gäster. Som medlemmar i den här familjen.
Jesper blev vit runt näsvingarna. Han grep tag i bordskanten.
— Ska du ställa ultimatum nu? Du och din fyratusenkronorsgrill och din perfekta lilla tillvaro?
— Nej. Jag ställer frågan. Har du någonsin tackat mig? En enda gång? För julbordet, för påskbuffén, för kräftskivan? Har du någonsin diskat ett enda glas efter dig?
Tystnaden som följde var tyngre än något som sagts. Jonna tittade bort. Jesper svalde. Ingen satte sig.
Karin drog fram ett kuvert ur pappershögen. Hon räckte det över bordet.
— Här är kostnaden för dagens middag, uppdelad per person. 1340 kronor för er båda. Ni kan swisha nu, eller så kan ni gå ner till bilen och köra till närmsta pizzeria. Men ni sitter inte vid det här bordet utan att betala.
— Du är fan inte klok, väste Jonna.
— Det har du redan sagt. Swishnumret står på baksidan.
Jespers hand darrade när han tog fram mobilen. Men han öppnade Swish. 1340 kronor. Betalningen gick igenom med ett kort pip.
— Så, sa Karin och släckte lampan. Då var ni gäster.
—
Resten av kvällen var märkligt lugn. Jonna åt sin oxfilé i total tystnad. Jesper drack vatten och stirrade ut över sjön. Barnen kom tillbaka från bryggan med myggbett och blöta badbyxor och märkte ingenting. Lotta log halvt i mjugg. Stefan blandade en jugge till efterrätten och sa att jordgubbarna var de bästa på flera år.
Ingen nämnde kuvertet. Ingen nämnde lampan. Men Jonna och Jesper plockade undan efter sig för första gången i sitt liv. Jesper diskade till och med av grillgallret utan att bli tillsagd.
Vid elvatiden åkte de. Jonna slängde in väskan på passagerarsätet och drog igen bildörren hårdare än nödvändigt. Karin stod vid grinden. Jesper vevade ner rutan.
— Vi ses väl på kräftskivan, sa han tyst.
— Skriv i gruppen vad ni tänker ta med er, sa Karin.
Rutan gled upp igen. Bilen körde sakta ut på grusvägen och försvann bakom björkarna.
Lotta kom ut med två glas rosé. Hon räckte det ena till Karin.
— Trodde aldrig du skulle göra det.
— Jag har tänkt på det i fyra år.
— Och?
Karin såg på stjärnorna som just börjat synas över sjön.
— 1340 kronor rikare.
Lotta skrattade. Karin log — ett leende som äntligen nådde ända upp till ögonen. Grinden stod öppen. Syrenen doftade starkare än någonsin. Någonstans långt borta hördes ljudet av en mås och från bryggan kom ungarnas skratt.
Karin gick in för att hämta jordgubbarna. De som Jonna inte hade hunnit äta upp.
