Mamma hade bakat kanelbullar med extra pärlsocker, precis som hon gjort på alla mina födelsedagar sedan jag var fem. Doften låg tung i hela lägenheten på Tuppgränd i Västerås, blandad med det där sura från hyacinterna hon köpt på torget för 40 kronor. Jag satt vid köksbordet, fingrade på pappret runt gitarrfodralet hon gett mig på morgonen, och väntade. Klockan var kvart över tre, och de första gästerna skulle komma om en halvtimme. Bara en sak fattades: ett meddelande från pappa.
Han bodde i en etta vid Mälaren nu, fem kilometer bort men en helt annan värld. Efter skilsmässan blev det tydligt att pappa Lars hade ett schema där jag inte riktigt fick plats. En torsdag varannan vecka, stående inbokat, men bara om inte gäddorna högg vid Lovön. Jag minns en gång när han skulle hämta mig vid tennishallen och aldrig dök upp. Jag stod där i duggregnet och räknade bilarna som körde förbi, 24 kronor i handen för bussbiljetten hem. När jag ringde svarade han med en röst som ekade mellan klipporna: "Felix, det small till precis när jag skulle gå. En gädda på minst fem kilo. Du förstår, eller hur?"
Nu var det min artonårsdag. Inget duggregn, inga gäddor som kunde skylla på vädret. Bara ett tomt telefonminne och en knut i magen som vägrade släppa.
Mamma ställde fram fatet med bullar, torkade av händerna på förklädet med små röda hjärtan och tittade på mig. "Ska du inte ringa honom?" frågade hon lågt.
"Jag ringde. Han svarade inte."
Hon strök mig över ryggen och gick för att sätta på kaffe, lika mycket för att ha något att göra som för att slippa möta min min. Hon hade sett den där besvikelsen förut. Vi båda hade det.
Kompisarna kom vid fyra. Jesper, Amanda och resten av gänget från gymnasiet fyllde vardagsrummet med skratt och plasttallrikar med prinskorv. Jag spelade några ackord på den nya gitarren – en begagnad Levin från -74, precis en sån jag drömt om sedan jag hörde Thåström första gången. Men hela tiden låg mobilen i fickan, och hela tiden visste jag att den var stum.
Vid halv sex, när vi höll på att tända ljusen på tårtan, kände jag mobilen vibrera. Jag tog fram den så snabbt att Jesper hajade till. Ett mess från pappa: "Grattis Felix. Fina tider vid Hjälmaren. Hörs imorgon."
Fina tider vid Hjälmaren.
Jag läste meningen tre gånger. Sedan la jag ifrån mig mobilen med skärmen nedåt och blåste ut ljusen. Mamma mötte min blick från andra sidan bordet, och jag förstod att hon förstod. Det var därför jag klarat de här åren – för att en människa alltid såg mig, även när den andra valde bort mig.
En vecka senare kom samtalet. "Jag har en grej till dig. Kan du komma förbi?" Pappas röst lät nästan pojkaktigt förväntansfull.
Jag stod i hallen med jackan i handen och tvekade. Regnet slog mot fönsterblecket, och jag mindes plötsligt den där gången vid tennishallen, blöta strumpor och känslan av att vara en fotnot i någon annans planer. Ändå sa jag "okej" – för att någon dum rest av hopp fortfarande satt kvar i bröstkorgen.
Han öppnade dörren innan jag hann knacka. Lukten av sågspån och kaffe låg som alltid kvar i hallen, och en aska full med fimpar stod på fönsterbrädan – han hade lovat sluta röka inomhus när jag var tio, ett löfte som höll ungefär lika länge som de flesta av hans löften. Hans händer var valkiga efter veckans snickerijobb, och under naglarna satt det mörka spår av olja.
"Varsågod," sa han och räckte fram ett avlångt paket inslaget i brunt papper.
Jag slet upp tejpen och fick fram en fiskespö. Ett splitternytt haspelspö, blankt och dyrt, med handtag av kork och en liten etikett från märket Abu Garcia. Mina fingrar gled över linan, och jag kände hur något inom mig vek sig. Inte argt. Bara sorgset och definitivt.
"Så vi kan dra ut tillsammans nån helg!" sa han och slog ut med armarna som om han just gett mig nyckeln till något stort.
Jag såg på honom. På det grå skägget han odlat sedan han flyttade, på den slitna fleecetröjan med loggan från nån fiskebutik i Gävle. På hyllan bakom honom stod en inramad bild på mig som sjuåring med en abborre i famnen. Den enda gången jag faktiskt följt med och fiskat. Det var hans sätt att minnas oss. Mitt sätt var annorlunda.
"Det är fint," sa jag. "Tack."
"Så vad säger du? Nästa lördag? Jag vet ett grymt ställe vid Lovön."
Jag drog ett djupt andetag och ställde spöet mot dörrposten. "Jag kan inte. Mamma och jag ska hjälpa mormor att måla om köket."
Det blev tyst. Han nickade, och hans hand rörde sig mot kaffekoppen på bordet men stannade halvvägs. Jag såg att han ville säga något, men orden kom inte. Kanske fanns de inte.
"Visst, vi hörs," sa han slutligen, och jag kände hur något mellan oss la sig tillrätta. Inte som en försoning, utan som ett faktum.
På bussen hem, med spöet i knät och regnet rinnande nerför rutan, ringde mamma. "Hur gick det?"
"Det gick bra. Han gav mig ett fiskespö."
Tystnad i luren. Sedan: "Vill du att jag värmer köttbullarna?"
"Ja tack. Jag är hemma om tjugo minuter."
Spöet står i garderoben nu, längst in bakom vinterjackan. Oanvänt. Jag har inga planer på att slänga det.
Varannan vecka hörs vi fortfarande, snabba samtal om vädret och hockeyn och huruvida Västerås SK klarar sig kvar i allsvenskan.
Jag sitter på balkongen med gitarren, medan doften av mammas kanelbullar letar sig ut genom den öppna köksdörren. Ljusen från lägenheten kastar mjuka skuggor över balkongräcket, och någonstans i huset bredvid tittar en granne på Melodifestivalen. Jesper messar: "Rep imorgon vid tio?"
Jag svarar "ja" och lutar mig tillbaka mot balkongväggen, med fingrarna kvar på gitarrens strängar och kanelbullarnas sötma fortfarande på tungan.
