— Sara, jag står utanför mammas och pappas lägenhet. Nyckeln passar inte. Har något hänt med låset?
Sara stod i sitt kök i Västerås och höll mobilen hårt mot örat. Hennes brors röst lät irriterad, nästan förolämpad. Som om han hade rätt att bli insläppt efter sju års tystnad.
— Ja, Jonas. Jag bytte lås.
— Du gjorde vad?
— Bytte lås.
Det blev tyst en sekund.
— Vem tror du att du är?
Sara såg mot vardagsrummet där hennes man läste med deras dotter. På bordet låg fortfarande pärmen från begravningsbyrån. Allt i hennes liv hade luktat papper, blommor och sorg i flera månader.
Deras föräldrar, Lennart och Ingrid, hade varit hennes stöd i allt. De hämtade barnen, kom med potatis från kolonilotten, hjälpte till när ekonomin var tunn. Jonas hade flyttat till Göteborg för att „bygga något stort”. Först ringde han ibland. Sedan bara vid jul. Till slut inte ens då.
När Ingrid blev sjuk förändrades världen.
Cancer. Sjukhus i Uppsala. Behandlingar. Mediciner. Hår i handfatet. Lennart sålde kolonistugan som han älskade för att betala privata kostnader och hjälpmedel. Sara körde, ringde, städade, höll sin mamma när hon grät av smärta.
Jonas skickade ett sms:
„Jag överför pengar nästa vecka.”
Det gjorde han aldrig.
Han kom inte till begravningen. Han skrev: „Jag kan inte lämna jobbet.”
Efter Ingrid dog blev Lennart tyst. Sara besökte honom varje vecka. Hon lagade mat, tvättade, satt bredvid honom när han låtsades se på nyheterna.
— Har Jonas hört av sig? frågade han ibland.
Sara ljög snällt.
— Han har mycket nu.
Ett halvår före sin död skrev Lennart över lägenheten till Sara. Han gjorde det hos jurist, med läkare som intygade att han förstod allt.
— Det här är inte betalning, sa han. Det är ordning. Den som bar hemmet ska inte behöva slåss om det.
När Lennart dog skickade Jonas först ett kort beklagande. Två dagar senare frågade han:
„När delar vi arvet?”